Aria - VÅR LÄNGTAN

Ett mörker, där vi skulle varit blinda, där vi skulle trevat oss fram, låtit våra händer glida över skrovliga ytor och fått dem att berätta. Det var vårt hem. Vårt svarta Eden. Ändå visste vi ingenting om dessa platser. För vi var mirakel. Vi var en saga som blivit sann. Vi smickrade oss med att vi måste vara skapade av-gudar.

Vi ville tro att vi kom ifrån en plats utifrån, vi ville tro att det fanns en mening med att vi kunde tänka. Vi var ju underverk, vi var icke-existensen som blivit existens.

Solvet Saeclum In Favilla...

Vi drömde om undergången. Vi lät den komma. Njöt av den. Smekte den. Slickade den. Onanerade med den. Vi ville. Vi längtade. Kom! Kom! Kom!

Treblinka, Auschwitz, Lao-gai, Guernica, Nagasaki, Lidice, Sharpeville, Hiroshima! Hiroshima!

Majgull Axelsson

Aria - TIDEN

Tiden har ett slut. För oss alla. En dag är det bara över. Allt vi fick var detta ögonblick. Ett sista andetag och ... I en evighet har vi inte funnits. I en annan ska vi inte finnas. Det är den dystra sanningen om vår existens. Och vi gör allt för att glömma. Vi leker. Vi drömmer. Vi fantiserar. Vi jagar upp oss. Vi forskar. Vi antecknar och gör tabeller. Vi super. Vi lever tillsammans. Vi skriker och skränar och. Och. Och. Och. Och. Och.

Bygger upp och river ner, går ut i krig och sluter fred och gör upptäcktsresor och har fredagsmys och firar julafton och fyller femtio och håller stora kalas och tävlingar och olympiader och världsmästerskap, spelar teater och gör film och experimentmusik. Vi skriker så högt att inga andra skrik hörs.

Men det hjälper inte... Ingenting hjälper. Vi kommer ändå att dö ensamma. Och ingen kommer att minnas oss.

Majgull Axelsson